4298 dagar. Det är så länge som svenske medborgaren Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea på grund av sin journalistiska gärning. För att han kritiserade regimen i Eritrea. Men han har inte åtalats för något brott. Han har inte fått någon rättegång. Han har låsts in, och inte släppts ut.
Snart har han suttit fängslad utan rättegång i tolv år.
I natt ska jag sova i en fiktiv fängelsecell uppbyggd i Visby. Det är en låda, inredd som en eritreansk fängelsecell. Grå väggar, inget fönster, ingen säng. Knappt något ljusinsläpp. På ett golv med sågspån. Jag blir inlåst klockan 22 och utsläppt klockan 8 i morgon bitti. Min övernattning är en del av kampanjen #sittmeddawit. Under Almedalsveckan kan den som vill gå in i cellen i 15 minuter, för att en liten stund fundera på Dawit Isaak och kanske någonstans förstå vad det är han utsätts för.
Nej, det går inte att jämföra min övernattning med Dawit Isaaks situation. Självklart inte. Jag vet att jag blir utsläppt i morgon. Jag har dessutom möjlighet att bli utsläppt tidigare, ifall jag skulle drabbas av panik eller må dåligt på något sätt. Det finns inga råttor där jag är, och jag går och lägger mig mätt och frisk.
Men.
Dawit Isaak har suttit inspärrad i snart tolv år utan rättegång. Omständigheterna han lever under är fruktansvärda. Vi får inte glömma Dawit. Vi får aldrig aldrig sluta uppmärksamma honom, eller sluta göra det vi kan för att få honom fri. Att låta makthavare och andra under 15 minuter sitta i mörker och förnimma bara en bråkdel av den situation Dawit Isaak befinner sig i kan göra skillnad. Framförallt kan kampanjen väcka nytt liv i engagemanget och ansträngningarna för att få hem honom.
I morgon återkommer jag med mina reflektioner efter natten i cellen.
Befinner du dig i Almedalen och vill sitta i femton minuter? Anmäl dig här.
Postat i:mymlan, mymlan försöker förstå
