Dagens krönika i Sundsvalls Tidning som av outgrundlig anledning inte publicerar dem på sin egen sajt:
Jag föddes i Sundsvall, och jag har bott här i hela mitt liv förutom en mycket kort avstickare till Sveg när jag var 18 år. Jag har inte lämnat stan för studier eller jobb. Det har bara inte blivit så. Men det har heller aldrig varit min uttalade ambition att flytta härifrån.
Sedan några år är jag frilans, och har en hel del uppdrag i andra städer. Oftast i Stockholm. Därmed förutsätter många att jag flyttat härifrån. Ofta möter jag ytligt bekanta som blir förvånade när de får veta att jag bor kvar. Det är lite märkligt, tycker ni inte? Jag har aldrig annonserat en flytt, aldrig pratat om det, aldrig ens antytt att jag varit på väg härifrån.
Mina vänner i Stockholm förstår inte varför jag bor kvar.
“När ska du flytta hit?” är en standardfråga som jag börjar bli trött på.
Men tydligen är det så, att Stockholm är normen. Har man inte ett fast jobb i Sundsvall verkar det inte finnas någon som helst anledning att bo kvar här, enligt de attityder jag möter. Däremot verkar det vara mer eller mindre en självklarhet att vilja byta mitt trygga boende här mot overkligt dyra, trånga andrahandslägenheter i Stockholm.
Det verkar vara helt normalt att vilja pendla till och från ett jobb i Stockholms rusningstrafik i en timme eller mer om dagen, i sega bilköer eller stressig kollektivtrafik, istället för att som jag kan nu, promenera precis överallt dit jag behöver ta mig.
Jag måste ofta försvara mitt val att bo kvar här, fastän jag tycker att det vore väldigt mycket svårare att argumentera för en eventuell flytt.
I Stockholm är allt dyrare, avstånden längre, utrymmet mindre både i bostäder och utanför dem. Att hitta en plats i naturen där man får vara ifred kräver planering och logistik och inte sällan en god kassa.
Visst. Där finns bättre shopping. Mer att välja på. Större utbud av nöje och kultur. Saker som det är fullt möjligt att ta del av även utan att behöva bo där.
Framförallt finns, åtminstone för mig, större möjligheter till jobb. Fler uppdragsgivare, och betydligt fler erbjudanden. Och ja, det skulle kunna vara ett bra skäl att flytta, faktiskt. Samtidigt lever vi i ett digitalt samhälle där det är möjligt att arbeta var man än befinner sig, och delta i möten via internet utan att behöva röra sig en millimeter.
Men jag vill ju inte! Jag tycker inte att det är värt det. Jag pendlar hellre varje vecka trygg i vetskapen att jag får komma hem när jag är klar. Hem till min stad, mina omgivningar, till lugnet och till människor och platser som jag känner igen.
Och inte minst, eftersom jag är i mediebranschen, hem till verkligheten. Jag tror att en flytt till Stockholm alldeles för snabbt skulle omprogrammera mig och göra mig Stockholmsfixerad, insyltad i mediemedelklassen och även krympa mina perspektiv. Kanske göra mig tunnelseende. Och det är kanske det allra bästa argumentet för att stanna kvar här, eftersom min bransch redan är alldeles för homogen och Stockholmscentrerad.
Postat i:blogg100, jobb
