Fredagen den tionde juli år tjugohundrafemton. Den kalla sommaren tjugohundrafemton. Det är fjorton grader varmt. Skåningarna kallar det för vinter, jag är generösare och är mer benägen att säga höst. Ändå kan ingen ta ifrån mig de sinnesintryck som mer än något annat, mer än värme, säger mig att det är sommar. De ljusa nätterna, som visserligen redan börjar bli mörkare. Dofterna. Högsommarväxtligheten som ger sig till känna efter regn. Den kvava känslan i luften som skiljer sig från höstens krisp, oavsett lufttemperatur.
Om jag inte minns fel är det idag exakt tio år sedan jag skrev mitt livs första blogginlägg.
Tio år är en evighet och ett ögonblick på samma gång.
Jag tänker på hur mitt liv har blivit, hur det är. Säkert är att om någon sagt till mig för tio år sedan att jag om tio år skulle sitta nöjd och trygg i min mysiga lägenhet och vara i stort sett lycklig, utan ångest, då skulle jag nog inte ha trott på den personen. Inte heller skulle jag trott på om någon sagt åt mig att jag om tio år skulle ha ett roligt jobb, kanske ett av de allra roligaste i min bransch, och dessutom få en bra inkomst och (åtminstone tillfälligt) en trygg ekonomi.
Alla dessa år som jag var helt övertygad om att jag aldrig mer skulle vara lycklig.
Som jag var så säker på att jag redan varit med om allt roligt och spännande jag någonsin skulle få uppleva i livet. Alla år som jag ständigt levde på gränsen. På gränsen till ekonomisk krasch, på gränsen till nervsammanbrott, ständigt nära till tårar.
Den här fredagen i juli kan jag göra vad jag vill, om jag vill. Jag kan ge mig iväg någon annanstans, om jag vill. Jag kan äta vad jag vill, om jag vill. Jag kan stanna hemma och trivas i mitt eget sällskap, om jag vill. Och om jag vill kan jag sova utan att ridas av mardrömmar och gnagande oro som hindrar sömnen.
Jag känner en sådan djup tacksamhet över att vara här jag är. Jag är till och med tacksam för att jag var där jag var då, för annars skulle jag ha varit en fattigare människa idag. De lärdomar och erfarenheter jag fått, som jag stundvis betalat ett högt pris för, vill jag inte vara utan. De har gjort mig till en bättre människa än jag annars skulle ha varit. Kanske lite klokare också.
Jag har fått träffa så många fantastiska, spännande, roliga, vidriga och skittråkiga människor. Jag har fått se så många platser, befinna mig i sammanhang och situationer som jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om. Jag har fått så mycket kärlek (och många skopor hat) och jag lär mig nya saker varenda dag. Jag står inte still.
För inte så många år sedan skrev jag på första sidan i min nya anteckningsbok med det nya årets mål: Överleva. Tänk att jag har slutat överleva. Jag har börjat leva. Det är fan värt att fira.
